Sjuka

Vi är inne på vecka två av sjukstuga och det är ju så otroligt jobbigt att vara hemma med sjukt barn (som ändå har samma energinivå som när han är frisk) och själv vara sjuk. Förra veckans onsdag vaknade Abbe med feber och var riktigt hängig hela dagen. Han sov flera gånger och ville helst sitta i famnen och läsa böcker eller titta på tv, annars orkar han titta typ 5 minuter på tv (ok, Daniel Tiger orkar han nästan titta ett helt avsnitt), men den dagen satt vi mest i soffan eller i hans lekrum och lekte med klossar som inte kräver så mycket energi. På torsdag igen var han betydligt piggare och sov bara 45 minuter på hela dagen, så denna mamma var helt slutkörd när pappan äntligen kom hem från jobb. På fredag var han som vanligt och även lördag, så vi trodde nästan att han hade sluppit så lätt undan.. Men natten till söndag började han rossla och hosta och nu har han stegring igen och massa slem som samlas. Och så blev ju jag också sjuk igår då.. Men vi har i alla fall sluppit sjukhus än så länge, så det är huvudsaken.

Men jag längtar uut, blir galen av att sitta här inne med Abbe hela dagarna och inte kunna umgås med någon. Idag på eftermiddagen tog Simon med sig Abbe till sina föräldrars i alla fall så jag fick sova en stund. Hoppas både jag och Abbe är piggare och friskare imorgon!

IMG_0059

Annonser

En tillbakablick

Hej på alla er som orkar titta in här varje dag trots att inget nytt inlägg dyker upp. Jag får lite dåligt samvete, för jag vet hur trist det är när det bara är samma gamla inlägg som ligger högst upp i flera veckor.

För några dagar sedan var det faktiskt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen (förutom inläggen från 2012 bakåt då), det känns ju så mycket längre sedan än bara ett år. Tänk så mycket som hänt på ett år. Jag älskade verkligen att blogga när jag började, men ganska snabbt så tröttnade jag, som jag brukar göra när jag bloggar. Men det har varit ett SÅ roligt år bloggmässigt, jag har fått lära känna nya människor, upplevt sådant jag annars knappast skulle gjort och fått så fina kommentarer från er läsare.

Jag har skrivit flera inlägg med massor av respons av er och mina topp tre mest lästa inlägg är dessa:
1. Abbes historia
2. Vår resa till Abbe
3. Babybubblan som aldrig existerade

Tänk så befriande det kan vara att få skriva ner sina innersta tankar och känslor och få så mycket respons och kärlek tillbaka. Att blogga om sådant som verkligen berör mig har hjälpt mig så otroligt mycket det senaste året.

Jag vill ju gärna fortsätta blogga, men jag vet inte riktigt hur jag ska bygga upp den här bloggen. Att skriva mycket om Abbe och ha bilder på honom känns inte lika okej längre. Så vi får se hur det blir. Om någon orkar så får ni jättegärna skriva en kommentar vad ni vill läsa om här, det blir jag glad för :)

IMG_1779.JPG

Ett dygn i Vasa

Så kom helgen vi längtat efter så länge. Ett dygn i Vasa med våra vänner Sofia och Dennis. Mat, teater och en hotellnatt som vi fått i julklapp av mamma och pappa. Då på jul när vi fick presentkortet kunde jag bara tänka att ”nej, vi kommer aldrig komma oss iväg”. Alltid när vi har något planerat så blir ju Abbe sjuk.. Men inte igår! När han skulle sova sin dagsvila körde vi honom till mommo och moffas i Skutnäs och körde sen iväg mot Vasa. Väl framme när vi checkade in på hotellet fick vi verkligen den finaste överraskningen! Redan i receptionen fick vi ett kuvert med Project Livs logga på och när vi kom upp på rummet fanns där två påsar fyllda med fina gåvor åt oss.

Vi blev så glada och chockade när vi öppnade kuvertet och fick se ett presentkort till restaurangen vi bokat bord på. Och inte nog med det fanns det fina gåvor samt ett presentkort till Cosmetique också. Gissa om jag blev glad :))

img_1692Tänk att någon tycker vi är värda allt det här, det känns helt knäppt?! :’) Vet inte vad vi ska säga, förutom tack till de som fixade det här åt oss. Vi är helt mållösa.

När Dennis och Sofia kom till Vasa gick vi till restaurangen som bara låg runt hörnet från vårt hotell.

.. Och vi unnade oss till och med efterrätt tack vare presentkortet. Alltså så lyxigt var det! Efteråt var det dags för Pleppo, som var fullsatt till sista stolen. Jag tyckte första akten var bäst och även början av andra akten. Efter Pleppo gick vi till O’Malleys för en drink innan det var dags för nattmat (jepp, ännu mera mat hehe) :) Och en sköön natt i hotellsängen (hrm trodde jag, istället vaknade jag varje timme, så typiskt att inte kunna sova när man verkligen har chansen!!).

Imorse åt vi såklart massa hotellfrukost innan vi snabbt hoppade i bilen och körde hem till Abbe. Mamma försökte nog säga att vi ska stanna en stund i Vasa, men vi hade sån hemlängtan då hehe. Borta bra, men hemma bäst såklart och speciellt ifall en tredjedel av en finns där hemma.

Abbe hade haft det så bra med sin mommo och moffa och jag är så glad och tacksam för att vi slapp iväg på tumis ett dygn. Så välbehövligt var det, och såå otroligt glada är vi för den fina överraskningen Project Liv hade fixat ❤

En känsla som aldrig försvinner

Barnlöshet. Det ordet kommer alltid träffa mig. Det kommer alltid beröra mig. Det kommer alltid vara en del av mig.

Idag läste jag i en bok (På väg, antologi skriven av 22 kvinnor), där en anonym kvinna skrev att sorgen man har när man lider av ofrivillig barnlöshet aldrig försvinner även fast man får barn. Den sätter sina spår. Och jag vet ju att precis så är det. Jag vet det alltför smärtsamt väl.

Idag är det exakt två år sedan vi körde iväg till Uleåborg för första gången för att plocka ägg ur mig som förhoppningsvis skulle leda till ett barn. Ett så efterlängtat barn.

2015-02-16-12

Sorgen och förtvivlan jag bar på under de år vi försökte, men inte lyckades få ett barn, försvinner aldrig. Det är inget som är närvarande i min vardag varje dag, men alltför ofta tränger sig de (högst ovälkomna) känslorna sig fram och påminner mig precis om hur det kändes att inte få det man önskade sig mest i världen, som alla andra tycktes kunna få.

Något av det värsta är att det är så otroligt svårt att kunna glädja sig åt andras graviditeter. För även idag kan jag känna en del av det jag kände då, när vi också försökte men aldrig lyckades, när jag får höra gravidnyheter. Som jag har fått kämpa mot bitterheten. Och fortfarande gör. Jag vill ju kunna bli genuint glad och inte tänka på hur det var för oss och ifall ännu en kamp väntar oss.

För vi funderar såklart mycket kring och diskuterar om vi vågar chansa på flera barn, men hur ska vi någonsin våga? Tanken på att igen få kämpa för ett barn känns så skrämmande, och jag är livrädd för vad det kommer göra med oss (främst mig) om det inte lyckas. Även om vi den här gången är 3, vilket är så mycket mer än bara 2, så vet jag vad barnlöshet kan göra med en. Sen har vi också rädslan över att få ett sjukt barn eller att barnet inte ska klara sig. Å andra sidan har vi överlevt år av barnlöshet och ett sjukt barn som varit nära att inte klara sig, så ifall det händer igen borde vi ju fixa det på nytt, eller? Jag vet faktiskt inte.

1aeb3c37991adc5ef507b9f04952c438Bild från Catariinas blogg.

Ultraljud

I lördags var vi till VCS på ultraljud av Abbes hjärta. Senast vi var på ul var i oktober, så det kändes verkligen länge sedan. Det är så konstigt det här med tid. När vi steg ur bilen på parkeringen och jag tittade upp mot nionde våningen och det fönster vi hade i vårt rum då vi var inlagda, så kändes även det som en evighet sedan, trots att det då bara var lite mer än en vecka sedan. Nu känns det ju som att vi alltid varit hemma. När vi blev utskrivna från sjukhuset så var jag redo att gräva fram andningslarmet som vi använde åt Abbe de första månaderna när han sov, men Simon stoppade mig. Och efter första natten kändes allt som vanligt och alla tankar på saturation var som bortblåsta. Så skönt, jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna slappna av på ett bra tag.

På tal om nätter så är det ju lite konstigt att när jag sov på sjukhuset med Abbe så vaknade jag innan sjuksköterskan ens öppnat dörren till vårt rum (när hon skulle komma in och ge spira), medan Simon sov sig genom alla sjuksköterskebesök :@ Likadant här hemma så sover jag tydligen superlätt och vaknar vid minsta lilla pip Abbe ger ifrån sig (dock kan jag sova genom Simons alla larm när han ska till jobbet), medan Simon sover lugnt även fast Abbe står och skriker i sin säng. När vi var på Malmska då för nån vecka sen, så skrek Abbe i panik, alla maskiner pipade för fullt, jag grät och var helt ifrån mig, sköterskan försökte lugna oss och Simon sov heelt omedveten om allt tumult typ 50 cm ifrån oss. Helt otroligt.

Ultraljudet såg förresten fint ut, så nästa gång blir först om ett halvår :))

 

Alla hjärtans dag

Igår för ett år sedan (ok, i förrgår eftersom klockan hunnit bli över 12 nu) så döptes vår Abbe. Alla hjärtans dag var ifjol på en söndag, och vilken dag om inte just den dagen passar perfekt som dop för ett hjärtebarn? ❤ Det var en så fin dag och hjärtat var varmt av kärlek och tacksamhet.

Jag kan inte förstå att den lilla bebisen som där ligger i våra armar, idag springer runt och härjar och aldrig sitter stilla.

Jag vet ju inte om man brukar fira dopdagar, men Abbe fick ändå fina presenter av sin mommo och moffa och av sina morbröder (som också är faddrar) igår. Ena presenten var en bok från Project Liv, som jag blev så glad över:

lek-pyssel-och-mat
Bilden lånad från Project Livs hemsida.

Abbe har tyvärr varit snorig hela veckan, så vi har varit lite isolerade och inte träffat någon förutom våra familjer. Alltså vi har haft lite långa dagar lillen och jag. Tur att det i alla fall har varit fint väder så vi har kunnat vara ute. Vi tar inte med honom till butiker heller för tillfället, så varje gång vi ska handla får han hänga hos fammo & faffa eller mommo & moffa. Kanske i mars, om alla smittor har lugnat ner sig då, får han börja komma med oss och handla igen. Han tycker ju om att vara med överallt så det känns lite tråkigt att han inte får följa med, men ändå ganska skönt att alltid få handla i lugn och ro och sen åka hem och packa upp allt i fred ;)

Nu ska jag krypa ner i sängen. Förra natten sov förresten Abbe heela natten i egen säng, från 8 på kvällen till 8 på morgonen. Annars kommer han ju alltid med oss nångång under natten eller morgonen, jag tror det här var andra gången han sov hela natten i egen säng om det ens har hänt förr. Jag har dock på känn att det var en engångshändelse och inte någon ny vana hehe, och det är helt ok. Det är ju ändå något av det mysigaste som finns när han vill ligga på min arm och sova så nära som möjligt  ❤

En årslista

(Ok, detta är lite pinsamt sent att publicera, men jag vill ju inte ha gjort den helt i onödan hehe)

Denna lista tog jag från Hannas blogg (plockade dock bort en del frågor så den inte skulle bli så lång), den har lämnat och ligga bland mina utkast som så många andra inlägg, och nu såhär i februari känns en årslista över ifjol kanske inte speciellt aktuell längre ;) .. Men bättre sent än aldrig!

1. Gjorde du något som du aldrig har gjort förut?
Var mammaledig hemma med Abbe hela året, vi flyttade ju hem från sjukhuset 31.12.2015. Började äta mer vegetariskt. Tapetserade. Och ja, säkert en hel massa saker.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hann nog inte fundera så mycket på nyårslöften ifjol, så jag kan inte minnas att jag hade några?

3. Fick någon du känner barn?
En av mina bästa vänner fick barn. Och flera andra jag känner också.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, vilket jag är tacksam för.

5. Vilka länder besökte du?
Det är nog läänge sedan jag rest så lite som år 2016. Endast en sväng till Stockholm var jag.

6. Är det något du saknade 2016 som du vill ha 2017?
Egentid. Jag är så nojig och har så svårt för att lämna bort Abbe, men i år känner jag att jag vill prioritera mig själv mera. Och ha mera egentid med Simon. Och träning saknade jag! Har faktiskt köpt gymkort och varit någon gång per vecka nu i några veckors tid.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Abbes dop 14 februari, 18 april när det gjordes en ballongvidgning på Abbe, 5-7 juli när vi åkte på mamaweekend till Stockholm, Abbes födelsedag 8 november. Och så mycket mer!

Vår lilla kämpe som behövde få en till liten fix på hjärtat på våren.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Abbe är det bästa i mitt liv varje dag. Men även att jag blivit trygg(are) i min roll som mamma.

9. Vilket var ditt största misstag?
Att jag fokuserade på så mycket negativt, istället för det positiva.

10. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat helt klart!

11. Vad gjorde dig riktigt glad?
Min familj och mina vänner.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag tror att jag aldrig varit så sjuk förut som jag var 2016. Typ varannan månad var jag förkyld med lite feber känns det som.

13. Mådde du bättre eller sämre under 2016 än vad du gjort tidigare år?
Jag och Simon diskuterade det där en dag. Hur vi tycker 2016 var jämfört med tidigare år. Men jag vet faktiskt inte. Hela våren var jag ganska deppad på grund av allt som hände med Abbe när han föddes, allt kom ikapp mig liksom. Och så var jag nog egentligen lite deppad hela året känns det som. Jag trivdes inte så bra som mammaledig som jag trodde jag skulle göra. Senast jag hade ett riktigt bra år tror jag var 2012, kommer ihåg det som ett toppenår.

14. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Träning och motion, har varit världens lataste :(

15. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Att grubbla över småsaker och oroa mig för allt. Och kolla instagram/facebook stup i kvarten.

16. Hur var din julafton?
Så fin. Fick fira i Skutnäs med hela min familj och det är jag tacksam över.

2016-12-24-julafton-4

17. Vilket program har varit det bästa på tv?
Skam!! Helt klart. På andra plats kommer Syrror.

18. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Läste inte en enda bok fram tills hösten. Men sedan i höstas har jag faktiskt läst en del. Bäst var nog Tiggaren av Sofie Sarenbrandt.

19. Önskade du dig något som du fick?
Att Abbe skulle få må bra, det var det jag önskade mest av allt.

2016-07-10-4

20. Önskade du dig något som du inte fick?
Tror inte det. Eller ja, att alla gravidkilon magiskt skulle försvinna :@

21. Vad gjorde du på din födelsedag?
Hade en mysig skumpafrukost. Simon hade bjudit hit mamma och pappa i smyg, gissa om jag blev glad och lite småchockad över att han hade fixat det hehe.

22. Vem saknade du?
Mina vänner i Vasa som jag träffar alltför sällan :( Och Simon som jobbade borta varannan vecka.

23. Vilken var din bästa månad?
Juli helt klart!

24. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Varit en bättre fru, vän och mamma kanske? Nej, men ofta känner jag att jag inte riktigt räcker till på alla plan och den känslan vill jag helst slippa i år!

25. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag kommer börja jobba. Inte ännu, men någon gång i år. Simon har ett nytt jobb och kommer börja vara hemma på kvällar och helger och vi kan äntligen få ett mera fungerade familjeliv känner jag. Jag vill också försöka vara mer lycklig i vardagen och där hoppas jag på den största skillnaden.

Hemma

Så underbart att få vara hemma. Vi kom hem redan i torsdags, men jag drabbades av en sån oerhörd trötthet som bara sköljde in över mig, så jag har inte orkat blogga eller göra något annat än att försöka vila när jag haft möjlighet. Och alla Abbes nära har ju velat träffa honom, så vi har haft fullt program ända sedan vi kom hem.

Så fort vi kom in genom dörren här hemma gick Abbe raka vägen till sitt rum och satte sig ner. Han var säkert också glad över att få komma hem. Han är fortfarande rosslig och hostar en del, men annars mår han bra och är så pigg. Och äntligen äter han ordentligt! Det är vi glada för eftersom han gick ner en del på sjukhuset.

Så vi njuter av att vara hemma alltså. Jag ligger i sängen bredvid Abbe som just somnat och Simon ska fixa en sen middag åt oss. Tänk vad nästan en vecka på sjukhus kan kännas evighetslång. Och vad tacksamma vi är över att få komma hem. Jag önskar att inget barn skulle behöva ligga på sjukhus, men en så bra värld har vi ju inte.

Äntligen svängde det!

Vi är fortfarande i Vasa, men igår var äntligen dagen då det svängde och Abbe började må bättre. Det gick så snabbt så vi hängde knappt med och jag kunde inte och vågade inte tro att det var sant. Saturationen orkade hållas över 90 hela dagen och han började äntligen kännas som sig själv igen. Så skönt, jag hade verkligen saknat min pigga och glada Abbe! Han orkade vara uppe och leka och busa trots att han satt fast i diverse maskiner. Till natten sänkte de syreprocenten i hans optiflow-grimma till 21 %, vilket är vad som finns i luften. Han klarade sig fint och under natten sänktes även flödet i grimman och eftersom han klarade det så bra så testade de ta bort den helt imorse. Och även det klarade han! Han är minsann en kämpe vår lilla kille. Så skönt att få röra sig fritt idag tyckte han, trots att vi bara har ett litet rum till förfogande eftersom vi fortfarande är isolerade.

img_1448

Läkarna tror att han har fått en virusinfektion som har utlöst astma hos honom, och eftersom hans lungor fortfarande inte är helt ok så drabbades han så hårt. Lättnaden är så stor att det inte är något med hans hjärta, trots att det såklart är tråkigt ifall han behöver dras med astma nu under några år. Men det har också Simon haft som liten och det växte bort när han blev äldre. Tills vi åker hem ska vi köpa en babyhaler så vi kan ge honom ventolin fyra gånger/dygn i fyra dagar, samt kortison morgon och kväll i åtminstone tre månader. Och så fort han blir sjuk ska vi påbörja och ge ventolin direkt. Felet nu var väl också att han inte fick rätt behandling tillräckligt snabbt.

img_1487

Idag har han varit uppe och lekt hela dagen med bara ca en timmes sovpaus mitt på dagen. Gissa om väggarna kom emot på kvällen när vi varvat alla böcker och leksaker och youtubevideor x antal gånger. Nu längtar vi verkligen hem! Och att få sova alla tillsammans. Första natten här sov jag hos Abbe, medan Simon sov igårnatt och även inatt. Simons bror och hans fru bor nära sjukhuset, så den som inte sovit på sjukhuset har fått sova där.

Det var en sån underbar lättnad då krampen i bröstet släppte igår när Abbe äntligen blev bättre. Jag är så glad för sjukvården här på Vasa Centralsjukhus, den är verkligen toppen! Vi skulle ha fått flytta till Malmska idag, men nej, vi ville stanna här. Det känns så tryggt och bra att vara här och den känslan har jag inte på Malmska tyvärr.

img_1479Dags att åka hem tycker Abbe.

Nu hoppas vi att vi får komma hem till helgen och att det inte blir fler oväntade sjukhusbesök på ett tag. Jag vill aldrig mer uppleva den rädslan jag kände när Abbe plötsligt blev sådär sjuk och vi inte visste varför. Tack för alla era kommentaterar och tack alla ni som tänkt på oss och bett för oss. Abbe är ett enda stort bönesvar för oss ❤

Ny utsikt


När vi blev flyttade från Barnkliniken i Helsingfors till Vasa sjukhus då Abbe var nästan sex veckor kändes det som en seger. Jag var så otroligt glad över att Abbe mådde så bra att vi kunde få komma till Vasa. Idag när det beslutades att vi skulle flytta från Malmska hit kändes det som en förlust, för det betydde att Abbe mår sämre och att han kräver mera vård. Efter en natt med ventolin/adrenalin nästan varje timme och konstant syrgas, men ändå en saturation som inte orkade hålla sig över 90, så visste vi såklart att vi skulle flyttas. Ångesten var så stor inatt så jag bara inte orkade mer, jag var tvungen att gå ut ur rummet och sätta mig i närmaste stol och bara gråta tills jag var helt tom. Och tills en sköterska kom och försökte trösta mig.

Rs-testet och flera andra virus- och influensetest är negativa, så nu känns det som att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Lungorna är röntgade och de såg helt okej ut så vad är det för fel på honom?? Ingen vet och jag känner mig helt hjälplös. Hur kan man gå från att vara helt frisk en dag till att nästa dag bara ligga i sängen och behöva andningshjälp?

Simon åkte hit i ambulansen med Abbe, medan jag tog bilen och åkte hem via för att packa lite saker innan jag körde hit. När jag kom in var hela rummet fullt av läkare och läkarstudenter och Abbe satt i mitten och fick spira och var helt hysterisk. Jag bara kände att nej, nu får det vara nog. Tårarna tar aldrig slut och oron krampar i mig så jag har svårt att andas. Varför ska vi behöva gå genom allt detta igen, har vi inte gått genom tillräckligt?


Älskade älskade du, bli frisk ❤