Ultraljud

I lördags var vi till VCS på ultraljud av Abbes hjärta. Senast vi var på ul var i oktober, så det kändes verkligen länge sedan. Det är så konstigt det här med tid. När vi steg ur bilen på parkeringen och jag tittade upp mot nionde våningen och det fönster vi hade i vårt rum då vi var inlagda, så kändes även det som en evighet sedan, trots att det då bara var lite mer än en vecka sedan. Nu känns det ju som att vi alltid varit hemma. När vi blev utskrivna från sjukhuset så var jag redo att gräva fram andningslarmet som vi använde åt Abbe de första månaderna när han sov, men Simon stoppade mig. Och efter första natten kändes allt som vanligt och alla tankar på saturation var som bortblåsta. Så skönt, jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna slappna av på ett bra tag.

På tal om nätter så är det ju lite konstigt att när jag sov på sjukhuset med Abbe så vaknade jag innan sjuksköterskan ens öppnat dörren till vårt rum (när hon skulle komma in och ge spira), medan Simon sov sig genom alla sjuksköterskebesök :@ Likadant här hemma så sover jag tydligen superlätt och vaknar vid minsta lilla pip Abbe ger ifrån sig (dock kan jag sova genom Simons alla larm när han ska till jobbet), medan Simon sover lugnt även fast Abbe står och skriker i sin säng. När vi var på Malmska då för nån vecka sen, så skrek Abbe i panik, alla maskiner pipade för fullt, jag grät och var helt ifrån mig, sköterskan försökte lugna oss och Simon sov heelt omedveten om allt tumult typ 50 cm ifrån oss. Helt otroligt.

Ultraljudet såg förresten fint ut, så nästa gång blir först om ett halvår :))

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s