Kvällstankar

Jag hade så längtat efter ikväll. Simon är på jobbet igen efter tre veckors ledigt och jag skulle äntligen ha tid för bloggen när Abbe somnat. Men det tyckte tydligen inte lilla chefen som vägrade somna. Fick ta till vagnen till slut och där slocknade han. Åhh, vill inte ha något bakslag nu när kvällarna gått så bra i nån månad! Kanske vaccinsprutan från igår spökade..? Eller så var han bara inte tillräckligt trött..

Jag har så mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Början på den här månaden var jättejobbig. Alla minnen från ifjol som sköljde över mig, Abbe som blev sjuk, jag som blev sjuk, den inställda resan och någonstans där så rasade jag mentalt ihop. Nu mår jag tack och lov bättre (bra) och det är så skönt att kunna blicka framåt igen utan att ha ett ångesttäcke som hänger över mig och försöker trycka ner mig.

Som alltid när vi är hemma både jag och Simon så behöver vi ju något att sysselsätta oss med, så den här gången var det dags för Abbes rum. Det enda vi hunnit göra dock är att tömma hela rummet och grundmåla väggarna, eftersom tapeterna vi beställt inte kommit ännu. Jag ska försöka fota och visa när det är klart sedan! Om jag fortfarande bloggar då, hehe. När Abbe var i magen målade jag kalklitir i hans rum (därför var vi tvungna att grundmåla väggarna nu, det går inte att tapetsera rakt på kalklitir har jag läst) och visst var det fint, men alltså nej, enligt mig passar det inte så bra i ett 70-tals hus. Åtminstone inte i vårt. Så nu blir det mönstrade väggar istället! Det ska bli så roligt att äntligen få göra klart hans rum, även fast han inte sover eller spenderar speciellt mycket tid där nu, så vill jag ändå att det ska vara ett färdigt rum liksom. Visst har det varit det nu också, men har ändå inte orkat gå all in och fixa där när jag ändå vetat typ ända sedan vi kom hem från sjukhuset att jag vill göra om det. Sån är jag – aldrig nöjd :@

Ok, jag känner att det här inlägget blir en salig blandning av allt. Men så är det i mitt huvud nu, en enda röra. Mest tänker jag ändå på att det snart är jul, det är ju bara en månad kvar. Och hur tiden för ett år sedan helt hade stannat upp, men ändå gick dagarna och julen närmade sig med stormsteg då också.

En liten Abbe 24 november ifjol. Så plågad och så uppsvälld av alla mediciner, men ändå en sån klar blick som alltid mötte våra ögon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s