12 november för ett år sedan

image

Den här (privat profil) bilden lade jag upp på instagram för exakt ett år sedan, med den här texten:

12 november. Min bf-dag. En dag som jag sett fram emot och räknat ner till ända sedan den 3 mars när jag plussade. Plusset som vi kämpade för i flera år. Som äntligen kom efter IVF-behandling. Jag hade allt planerat till den här dagen, bb-väskan, tiden på bb, amningen, kläderna han skulle ha på sig när vi åkte hem. Där hemma väntade månader av förberedelse, planering och pysslande i babyrummet, babyshower-banderollen fortfarande upphängd i vardagsrummet, alla saker jag köpt och fått till vår lilla bebis som vi skulle komma hem med. Istället blev det inte så. En minut fick jag hålla honom innan de tog honom ifrån mig. Jag vet inte när jag får hålla honom igen. Jag vågar knappt tänka på ordet om. Alla hans kläder ligger fortfarande nerpackade i bb-väskan, jag sitter och pumpar i ett rum på sjukhuset och hoppas att jag någongång ska få mata honom. Och hemma är flera flera veckor bort. Mitt hjärta brister för att hans hjärta inte är normalt. Vår lilla bebis med ett allvarligt och ovanligt hjärtfel, som jag tryggt bärt med mig i 9 månader, som vi aldrig fått ha hos oss men som vi inte kan tänka oss att leva utan. Varje natt är en enda lång plåga där vi räknar timmarna till morgonen då vi kan ringa och kontrollera om han överlevt ännu en natt. Det känns som att vi svävar mellan ständig hopp och förtvivlan och det enda jag vill är att ta vår lilla bebis och åka hem.

image.jpeg

Jag minns att jag hittade texten på bilden högst upp i en bok om hjärtfel vid Ronald McDonald-huset och kände hur den träffade mig rakt i hjärtat. Den här dagen för ett år sedan var så otroligt jobbig för mig. En av de tyngsta dagarna under alla de veckor vi var i Helsingfors. Min stora dröm hade gått i kras och jag med den. Jag befann mig så djupt i det svartaste av hålen och jag visste inte hur jag skulle orka kravla mig upp. Men redan nästa dag var ett steg närmare ljuset, för då var Abbe vaken för första gången sedan dagen han föddes och mitt hjärta fylldes av hopp igen.

Annonser

3 thoughts on “12 november för ett år sedan

  1. Jag ryser i hela kroppen och får tårar i ögonen när jag läser det här. Sitter själv här med en tre veckors liren krabat på armen och försöker föreställa mig hur det sku vara att inte kunna röra vid honom, mata honom, pussa honom och ständigt hamna fundera på OM han lever imorgon. Herregud ❤❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s