När andra känslor tar plats

Flera år av längtan efter just detta som jag upplever precis nu och nästan varje dag känner jag att jag inte uppskattar det så mycket som jag borde göra. Att jag inte kan njuta av det så mycket som jag verkligen vill göra.

Vardagen hemma med Abbe. Dagen då vi kom hem med Abbe var startskottet på ett liv och en vardag jag inte hade kunnat föreställa mig. Dagen då alla för mig självklara saker i vardagen inte var självklara längre och allt i vårt liv kretsade kring Abbe. Det var så mycket som jag hade förväntat mig innan och verkligheten var så annorlunda mot hur jag hade föreställt mig. Och jag går ständigt med dåligt samvete för att jag på något vis känner att jag inte har kunnat leva fullt ut sedan den dagen vi kom hem. Jag har inte njutit av vardagen hemma med Abbe så mycket som jag trodde jag skulle göra, jag har ständigt levt i framtiden; ”men sen när Abbe kan/gör det och det, DÅ blir det lättare”. Många gånger har tanken ”vad är det för fel på mig?” dykt upp. För såklart så njuter ju alla andra av att vara hemma med sin bebis och förstår att ta vara på den tiden (tror jag ju). Så varför gör inte jag det? Varför känner jag mig så utanför i mitt föräldraskap? Och den värsta frågeställningen som dyker upp ibland; gör jag verkligen allt jag kan som mamma eller borde jag göra mer?

image.jpeg

Aldrig kunde jag tro att ett dåligt samvete skulle ta så mycket plats i mitt liv som mamma som det faktiskt gör. Att jag ständigt skulle känna mig otillräcklig för att jag känner att ‘alla andra’ är så mycket bättre på att vara en mamma än jag. Jag vet ju att jag är den bästa mamman för mitt barn och inte egentligen gör mig förtjänt av ett dåligt samvete. Men ni vet känslor, ibland är de oförtjänta och tränger sig fram trots att de inte är värda en plats.

image

Kanske handlar allt om inställning och att vår start på föräldraskapet blev så kaotisk, att jag aldrig hann ställa om mig för det. De första månaderna bestod av en känslostorm där oro och rädsla var de dominerande känslorna, och plötsligt var vi hemma och skulle starta vårt nya liv med Abbe, som jag flera gånger befarat att vi skulle komma hem utan. Tacksamheten var så överväldigande och stor att den satte sådan press på att varje dag med friska hjärtslag skulle ge mig sån glädje och lycka att inga andra känslor skulle rymmas. Vilken tung insikt det var att inse att så fungerar det ju inte.

Annonser

8 thoughts on “När andra känslor tar plats

  1. Det är som att du skriver rakt ur mitt huvud!! Så har jag oxå känt med Melvin väldigt länge. Och precis som du säger så får man ju såååå dåligt samvete. Men så småningom har jag lärd mig att ändra på mitt tankesätt och faktiskt ta vara på tiden jag har med honom. :)

    1. Tack för din kommentar (typ två veckor för sent men hehe) ❤️ De känns ju tack o lov bättre för varje dag som går, men oj så dåligt jag mått över att jag inte känner som ”jag borde”. Så dumt egentligen!

  2. Jag tror att det är ganska många som känner så där med ”bebisvardagen” (även de med friska barn) men inte vågar säga det högt – för då (tror man iaf) att man uppfattas som dålig mor. Men jag skulle påstå tvärtom, att man är stark som vågar säga hur man känner. Sen vet du ju, och alla andra, att Abbe har världens bästa mamma!

  3. hej! jag hittade till din blogg via nomineringen för bästa blogginlägg! :) grattis till nomineringen! det låter verkligen som att du inte riktigt har fått känna dig trygg i moderskapet, alltså pga att allt var så kaotiskt i början kan det vara svårt att våga låta sig pusta ut och faktiskt njuta och slappna av. Så klart! tänker jag bara. När man varit så nära att förlora ett barn måste det ju vara svårt att liksom släppa dendär stressen och oron och bara känna glädje. (vilket ingen gör ändå!)
    Dessutom är det otroligt normalt att inte känna sådär euforisk kärlek och glädje och carpe diem hela tiden. Som mamma till två barn vet jag av erfarenhet att det påverkar en på många sätt, att bli mamma. Det dåliga mammasamvetet får nog så gott som alla tampas med till och från. Man är ju bara människa. Men oavsett kommer ditt barn att älska dig och inte vilja ha någon annan mamma än du, och det är väl det bästa betyget. Du är inte ensam som tvivlar på om du är tillräckligt bra. Och många människor har åsikter om hur du borde vara och vad du borde göra som förälder, men bara du och barnets pappa känner ert barn bäst och ni behöver själva få skapa det familjeliv som ni vill och behöver.

    Jag tror att man får försöka förlåta sig själv om och om igen, lite hela tiden, som förälder. Så klart vill man vara den absolut bästa föräldern, och man vill följa alla de bästa rekommendationerna och se till att barnet har det så bra som möjligt. Man tycker ju att barnet (eller barnen i mitt fall) är värt det bästa, och man kan inte alltid leva upp till alla förväntningar eller ens till den standard som man tycker att de förtjänar.

    Men man vinner inget på att oroa sig och känna skam över det man inte är eller orkar. du gör så gott du kan och det är det bästa utgångsläget! Du är Abbes bästa mamma för att du är hans enda mamma. Och bara det att du vill att han ska ha det bästa, gör att du kommer att ge honom det bästa du kan. :)

    Och försök att inte jämföra med andras barn och deras föräldrar. Du ska inte vara de andra ungarnas mamma, och alla har olika förutsättningar och egna kamper att tampas med.

    kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s