Att hoppa över det första året

Jag minns när jag läste ett blogginlägg (kanske ifjol på hösten nångång?) på Linns blogg om hur hon föredrar stora barn framför små barn (ok, var tvungen att googla, HÄR hittar ni inlägget) och då kunde jag bara tänka att jag kommer minsann vara den som njuuter av bebistiden och fasar för när barnet (eller barnen) växer upp. Nå, nu har det ju visat sig att jag tydligen inte är den som uppskattar bebistiden så väldigt mycket. Jag känner att jag kanske helst hade velat hoppa över det här första året. För det är ju NU det är jobbigt. Jag vill bara att Abbe ska växa upp, att han ska börja gå och kunna kommunicera med oss. Att vi ska kunna uppleva saker tillsammans med honom. Jag vet inte hur jag ska vara en bra och påhittig och rolig mamma nu. Vad ska vi göra om dagarna? Det är ju så trååkigt. Jag bara skakar på huvudet och förstår inte alls de mammor som njuter av vardagen hemma med en liten bebis. Dock är jag kanske innerst inne avundsjuk, för jag trodde ju jag skulle vara den som njuter mest. Vår tuffa start spelar säkert en liten roll här att jag tyckte det var så jobbigt i början när vi kommit hem, men just nu är det så att jag känner att jag inte får ut så hemskt mycket av vardagen. För att både jag och Abbe ska vara nöjda behöver vi omge oss med sällskap och program hela dagarna, och inget fel med det, men jag känner att jag ju borde kunna njuta av att bara vara hemma med honom också. Men visst är vi flera som känner såhär hoppas jag.

Min enda tröst är att det kommer bli lättare. Eller att jag åtminstone tror att det kommer bli lättare. Det är svårt att föreställa sig det nu, men någon gång i framtiden behöver vi inte släpa med en hel skötväska + vagn när vi ska någonstans, sovtider behöver inte passas, ersättning behöver inte blandas, Abbe behöver inte skild mat och livet går inte längre ut på att sitta på golvet och leka och underhålla. Men oj vad det känns länge till den dagen. Och jo, jag njuter nog av nuet också (försöker i alla fall), men bebistiden är inte det jag trodde den skulle vara, eller jag upplever inte den som jag hade förväntat mig. Dock så hoppas jag ju såklart att jag känner helt annorlunda ifall vi får en till bebis. Att vi får den där viktiga första tiden tillsammans, att vi inte behöver bo nästan två månader på sjukhus och att vi får en vardag utan massa sjukhusbesök och extra oro och ängslan. Dock vet jag att skulle det ändå bli så igen, så klarar vi det. Och kanske känner jag helt annorlunda då.

21.JPG26.JPGIMG_2485.JPGDet som gör att jag ändå försöker ta vara på dagarna är den konstiga längtan tillbaka till den lilla två-tre månaders bebisen ovan. När han var nöjd med att bara ligga i vår famn hela dagarna. Varför tyckte jag att allt var så jobbigt då, hehe.. Så vem vet, kanske jag om ett halvår sitter och längtar tillbaka till just den här tiden som pågår just nu. Jag får försöka fånga dagen, helt enkelt.

Annonser

16 thoughts on “Att hoppa över det första året

  1. Låter bekant, men de blir bättre med fler barn :) då umgås di med varandra, har aldrig tycker jag haft så ”enkel” vardag som nu, har tre småttar men di leker ju på tillsammans :)

  2. Man behöver inte njuta varje dag eller ha dåligt samvete! Och tror att en jobbig start också gör det svårare.

    Jag njuter mera nu med andra barnet men det beror nog mycket på att äldre barnet(nån man kan föra en konversation med, hehe) också är mestadels hemma.

    1. Nej såklart int. Och nog njuter jag ju också, int e de bara tråkigt :) Tror (hoppas!) också jag kan njuta mera med ett eventuellt andra barn.

  3. Alltså ja tycker ju också att de e såååå tråkigt att bara vara hemma en hel dag, därför umgås vi ju jättemycke med kompisar på dagarna. Sku vi int göra de skulle ja säkert ha börja jobba mera redan, men just eftersom att vi har mycke kompisar att umgås med så trivs jag med att vara ledig också. :) Kom hit på kaffe (saft/té/vatten) nån dag! :)

  4. Jag hade kunnat skiva det här. Jag tycker absolut att det blivit roligare (och lättare) ju äldre Melker blir. Förstås har bebistiden sin charm, men vi sov så dåligt på nätterna och jag trivdes inte med amningen och att vara så fast. Nu äter han vanlig mat, vi är lugnare och han är liksom mera en egen person :) Nog klagar jag ju förstås nu också när det känns tungt men min poäng är att jag förstår dig och att jag nästan kan lova att det går framåt!

  5. Känner igen mig i det du skriver! Min lilltjej är endast fyra veckor, men jag väntar på att hon ska växa till sig lite, vilket jag har dåligt samvete över… Vi fick också en lite tuff start, inte i närheten av det ni upplevt, men jag tror nog att sånt påverkar. Sköt om er! 😊

    1. Ja det påverkar nog absolut! Kanske inte så mycket mera, men åtminstone de första månaderna. Nu tycker jag mest vardagen e tråkig, men när vi just kommit hem från sjukhuset var det jättejättejobbigt. Nu i efterhand förstår jag inte riktigt alla känslor jag hade då, men det var väl en process jag behövde gå genom.. Ha inte dåligt samvete, du har rätt att känna som du gör! Sköt om er också! :) Kram

  6. Jag tyckte också att första året som mamma var jobbigt. Är helt säker på att vår tuffa start var största orsaken till det. Men de blir bättre! Nu med andra barnet är det HELT annorlunda. Främst har man ju storebror som sällskap nu så man är inte lika ensam fast man är hemma hela dagen. Sen är man mer trygg i föräldrarollen nu och inte lika nervös och på helspänn hela tiden. Och så vet man hur bra o roligt det blir sen när babyn blir större och de får man ha som morot sen om de blir jobbit. Hur som helst verkar du ju klara det bra med tanke på allt ni varit med om och vilken tur att du har så många vänner som också är lediga så ni kan umgås när de blir jobbigt.

  7. Blir nästan lite avis när jag läser om alla mammor som träffas och umgås, själv har jag inga andra mammor här i närheten att umgås med. Hsr en fd arbetskamrat som fick barn i höstas och vi har så många gånger talat om att träffas i stan men får aldrig till det… Felicias yngsta kusin och hans mamma är hemma men det är rätt sällan vi träffas och umgås egentligen inte på ”tumanhand” så att säga, och så är det då avståndet och det faktum att jag och F är ”strandsatta” här hemma på dagarna utan tillgång till bil eller skjuts vilket också begränsar. Så vi är mer eller mindre alltid hemma på dagarna. Har nu inte så mycket emot det, men nog vore det ju kul att träffa folk lite oftare och inte minst för F att träffa andra mindre barn!

  8. Jag trivdes inte alls som mammaledig. Mådde psykiskt dåligt och fysiskt också. Hade inga vänner att umgås med på dagarna och jag är inte den personen som drar till ett mammacafe’ och ”tvång umgås” med folk jag annars inte vill umgås med. (Ok det där lät fult).
    Jag tyckte det var tungt att vara hemma men med tiden blev det bättre och bättre i takt med att M växte och blev större. Dock kände jag mig redo att återgå till jobbet efter min mammaledighet så det gjorde jag.
    Nu hoppas jag på en ny, härlig mammaledighet :) har många goda vänner som är lediga samtidigt och ifall jag sku råka ut för en ny förlossningsdepression så ska jag absolut söka hjälp tidigare. Har stora förväntningar på att bli ledig.

    1. Vad härligt att du ser fram emot mammaledigheten nu! :) Jag är såå tacksam för att flera av mina vänner också är mammalediga, för jag trivs inte heller i mammabarn-grupper eller liknande. Hoppas du slipper förlossningsdepression denna gång o får en härlig bebistid! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s