När jag trodde att livet var över

När vi äntligen flyttade hem från sjukhus 31 december ifjol så tänkte jag att ”nu börjar äntligen vårt liv”. I efterhand kan jag ju säga att så var det verkligen inte. På något vis kom vi ju oss genom dagarna, men jag har inte speciellt mycket minne från den tiden och det kändes verkligen inte som något liv. Det är som att en tjock grå dimma har lagt sig över de första 2-3 månaderna hemma och jag minns bara små fragment. Och den känslan och tanken som ganska snabbt dök upp då var helt tvärtemot vad jag förväntade mig, för då dök tanken att ‘nu är vårt liv slut’ och ‘vi kommer aldrig få vårt (mitt och Simons) liv tillbaka igen’ upp. Det värsta är att jag trodde på riktigt att jag var ensam om att känna så. Överallt såg jag lyckliga nyblivna mammor som njöt av dagarna. Tack och lov hade (har) jag en nära vän som förstod precis hur jag kände och som jag kunde prata om dessa ‘förbjudna’ känslor med. Jag skulle aldrig ha orkat annars i tron om att jag var ensam med de känslor jag hade.

När jag såg på facebook och instagram mammor som var på tjejkvällar och morsvilor, så kunde jag bara tänka ”hur ska jag nånsin kunna lämna Abbe?”. Jag trodde att vi aldrig skulle kunna lämna honom och att han aldrig skulle bli som en ‘normal’ bebis. Att vi alltid skulle ha en sjuk bebis och en hel massa extra ansvar som vi inte vågade överlämna till någon annan.

Nå, Abbe började ju bara må bättre och bättre och nu har jag ju insett att livet är inte slut. Vi kan göra allt vi vill göra. Det tar bara lite längre tid och kräver lite mer planering och jobb än tidigare. Och jag SKA lämna Abbe och åka på morsvila, hehe. Det kunde jag aldrig tro för några månader sedan! Vi kan kanske inte leva precis som vi gjorde förut, men det enda vi ville då var ju att ha det vi har nu. Igår när jag kröp ner bredvid Abbe i sängen en stund efter att Simon hade nattat honom och lugnade ner honom när han bökade runt, så började jag känna mig så otacksam, som klagar på att jag tycker det är tråkigt att vara mammaledig och att jag saknar vårt gamla liv. Jag blev riktigt ledsen på mig själv. Jag har ju allt jag någonsin önskat mig nu. Precis i denna stund. Varför kan jag inte bara uppskatta det? Livet blir ju så mycket enklare med rätt inställning, även om inställning inte alls kan påverka vad man råkar ut för i livet. Och missförstå mig inte nu, ni vet ju att jag såklart uppskattar Abbe, han är det viktigaste i mitt liv, men jag önskar jag skulle uppskatta mammaledigheten mera.

Idag märker man inte egentligen på Abbbe att han har varit så allvarligt sjuk, förutom att han har ljudlig andning (på grund av sin lunga) och att han inte har någon röst, eller ljud, vad man nu ska säga. Han får nog ljud ur sig, men inget vanligt bebisljud. Troligtvis har något skadats under operationen (ingen läkare verkar veta), men vi hoppas att det ska bli bättre med tiden. Och det har nog redan blivit mycket bättre. Men när han till exempel skriker, så blir han bara eldröd i ansiktet men det kommer inget skrik, bara ett väsen. Han jollrar och pratar ju inte riktigt heller som andra bebisar, utan har sina egna ljud. Men i övrigt är han som vilken frisk bebis som helst. Så tacksam för det ❤️

IMG_20121231_232002.jpgSåå suddig bild, men bilden är från 31 december 2012. Vi hade ungefär för en månad sen startat vår resa till Abbe.

Annonser

5 thoughts on “När jag trodde att livet var över

  1. Det är nog långt vanligare än man tror att känna så, att sakna allt det som var INNAN, att sakna egentid, sörja det man aldrig får igen. Men det är lite tabubelagt att tala om, för man ”ska” ju inte känna så när man fått barn, något man kanske längtat efter och kämpat för länge. Man vet ju att det mesta förändras när man får barn, men sen när man väl är i det och inser HUR annorlunda vissa saker blir kan det ändå komma som en smärre chock. Men det betyder ju inte att man ändå för allt i världen skulle vilja vara utan den där älskade ungen! Själv kan jag sakna kravlösheten, att få komma och gå som man ville, få göra saker spontant, att få en hel dag för mig själv utan måsten, långa cykelturer på tumanhand gärna sent på kvällen sommartid, t o m enkla saker som att sitta med näsan i en hög med tidningar i bibliotekets läsesal. Och att resa kommer att bli väldigt annorlunda fr o m nu, när man har ett litet barn att ta hänsyn till! Istället lär man sig att uppskatta det lilla, att ta tillvara på sin egentid på ett helt annat sätt. Jag kan t e x njuta oerhört av att gå ut en sväng med hunden ensam på kvällen, särskilt nu när det är då vackert i naturen. Och att när man och barn somnat på kvällen få parkera mig i soffan och se vilka TV-program jag vill.
    Det var någon annan blogg där detta ämne togs upp för inte så länge sen, och det var så skönt att någon annan precis satte ord på mina tankar! Och framför allt, att veta att man inte är ensam om att känna så!

  2. Håller med dig i allt du skriver. Och jag var såklart beredd på att dessa känslor kunde komma, men att de skulle ta över min vardag – det var jag inte beredd på. Men vissa njuter mer av spädbarnstiden, vi är ju alla olika. Trots allt är vi nog alla säkert överens om att egentid är viktigt. Jag är bara så dålig på att ge tid åt mig själv. Ska bli bättre på det 😊

  3. Tack! 😊 Ja, vissa går in för spädbarnstiden helt och fullt medan andra inte alls trivs med den eller med att vara hemma dagarna i ända. Alla är vi så olika, och har olika sätt att förhålla oss till saker och ting och anpassa sig till förändringar. En del anpassar sig direkt medan andra kanske aldrig riktigt gör det. Du har verkligen rätt i att vi alla borde ge oss mer egentid, när det är möjligt. För det är ju då man verkligen får chansen att ladda batterierna och vila upp sig. Omgivningen borde också bli bättre på att förstå det där att man faktiskt kan behöva ha lite tid för sig själv och också på tumanhand ibland, har märkt att vissa kan ha svårt med det där. Msn ”ska” ju inte ha någon tid för sig själv när man har fått barn, ungefär.

  4. Jag hade också en jobbig mammaledighet med bland annat förlossningsdepression och blodpropp. Trodde faktiskt jag skulle bli tokig på riktigt…. hade målat upp en bild på hur jag trodde och ville att min första tid som mamma skulle se ut men tji fick jag. Jag minns nästan inget från vissa perioder och allt som oftast kände jag mig ensammast i världen med mina känslor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s