Det man tänker men inte säger högt

När Abbe föddes och vi bodde i Helsingfors så mådde jag inte bra. När vi äntligen flyttade hem från sjukhus mådde jag inte heller bra. Det vet ni ju. Jag läste (och läser) statusuppdateringar av nyblivna mammor som t.ex. ”Nu är hon/han här och vi mår alla bra” (ajaj vilket stick i mitt hjärta) och ”Nu är vi äntligen hemma och njuter i vår lilla bubbla” (ajajaj ännu djupare stick i hjärtat). Jag kan inte låta bli att undra om det bara är så man skriver för att det hör till (jag vet ju faktiskt inte), eller om alla som skriver så faktiskt också känner så. Det känns bara lite som att man förväntas skriva något i stil med ovanstående.

Hur som helst så började jag tänka på dessa förbjudna tankar jag (och säkert många andra mammor också, visst?) som mamma har. Eller egentligen helt tillåtna tankar, men som sällan förvandlas till ord. Oj så många sådana tankar jag har haft sedan vi fick Abbe. Det började såklart redan i Helsingfors och den tanken som ständigt dök upp då (som också yttrades i ord åt Simon) var ”Jag hoppar på nästa tåg hem, de får ringa när eller om Abbe blir frisk så kommer jag och hämtar honom.” Så kan man ju dock inte som förälder göra, hur tungt det än är så måste man orka. Det finns inget val. Det går inte att rymma. MEN, det är helt okej att tänka att man vill göra det ibland.

Att det är tungt att vara mamma är inget jag vill dölja, för det är ju skittungt. Inga men. För mig har det aldrig varit några rosa moln. Nu kommer dock ett men. Det blir lättare. Jag hade svårt att ta till mig det när ångestdimman var som tjockast där i januari, men det stämmer. Det börjar äntligen kännas nu som att jag är på andra sidan. De förbjudna tankarna blir bara färre och färre. Nu handlar det mera om att jag måste bita mig i tungan när jag ska iväg med Abbe någonstans och har honom, vagnen, en proppfull väska med ersättning, mat, blöjor och hundra leksaker släpande med mig och är genomsvettig innan vi ens hunnit ut genom dörren.

Men bland tycker jag dock synd om (också en inte-säga-högt-tanke) blivande mammor som inte har en aning om vad som väntar.

image.jpegTack gode Gud för att Abbe gör mig sprängfylld av kärlek varje dag, hur skulle jag annars orka vara en bra mamma ❤️

(Jag är såklart medveten om att många mammor faktiskt njuter av spädbarnstiden och inte alls känner som jag gör. Dock tror jag att många mammor inte alls känner så som man ”förväntas” göra, men kanske inte vågar erkänna det)

Annonser

10 thoughts on “Det man tänker men inte säger högt

  1. Jag har upplevt det där bubblandet…rosa molnen med nr 1. Och visst blev det jobbigt då också mellan varven. Men med nr 2 upplevde jag det ungefär som du och av liknande skäl. Det är en chock att hamna i en sådan situation. Sen har ju alla andra problem på sjukhuset, men hemma är det ju inte så. Och till viss del slutar vardagliga problem att finnas efter att man haft det riktigt tufft. Samtidigt som lyckan kan kännas skör. Man är medveten om hur skört livet är.

  2. Oj, jag känner så igen mig i det du skriver! Mådde otroligt dåligt redan under graviditeten, och bara längtade tills vår baby sku vara ute och allt sku bli bra igen… Sedan gick inget som planerat förståss och första månaderna blev det flera sjukhusbesök. Nej usch, första tiden är bara en dimma för mig. Blev så djupt deprimerad och var säker på att vårt barn ändå kommer att dö, så det var ingen vits att fästa sig vid henne. Som du skriver blev det bra med tiden, men får ännu ångest av att t.ex. se bilder från bb och av att tänka tillbaks på de första månaderna. Vilken lång kommentar det blev hehe, tack för att du delar med dig, känns ”skönt” att veta att andra också haft liknande tankar :)

  3. Det konstiga är också att det är likadant med varje barn, detdär att inte veta vad man ska väntta sig. Även om man har barn sedan innan och kanske har lite bätte grepp om vad vardagen med barn är så vänder det ändå uppochner på allt om fler barn ansluter familjen. Tror dock man själv blir bättre och bättre på att hantera livet och inte påverkas lika hårt av gupparna på vägen och kaoset kring en. Men undrar nog om någon helt ärligt går runt och bara är lycklig den första tiden. Redan att konstant bli väckt är ju skitjobbigt då man inte är van. Du verkar ändå hantera livet bra trots alla omständigheter. Tycker att du är så stark!!

  4. Trots att det inte var några komplikationer när jag fick mitt första barn var det också så där att jag kände att ”alla” väntade sig att jag skulle vara genomlycklig. Det var jag INTE. Visst var jag glad över att ha honom <3 men jag var sprängfylld av ångest och trötthet och bara väntade på KATASTROFEN (som dessbättre aldrig kom) och på hur det skulle komma fram att jag var en urusel mamma… Det kändes verkligen som förbjudna tankar att ibland rentav önska att det skulle ha gått att vrida tiden tillbaka och inte ha barn med allt det tunga ansvar som följer med föräldraskapet… Fast jag älskade min son över allt annat. Kram!

  5. Det blir nog sällan som man tänkt och föreställt sig när man får barn. Man kan förbereda sig hur bra som helst, läsa på, fråga råd av andra som har barn osv, men sen när babyn faktiskt är där är det en helt annan sak som man nog aldrig kan förbereda sig fullt ut för. Plötsligt har man ansvar för en liten människas liv, ett litet barn som är totalt beroende av en och behöver en dygnet runt. Jag tror nog de där förbjudna känslorna dyker upp förr eller senare hos de flesta fast det inte är något man talar högt om. Fast man får ett friskt barn så är det ändå oerhört tungt att vara mamma och vissa dagar är tyngre än andra, man känner sig som världens sämsta mamma och ångrar nästan att man överhuvudtaget fick barn, man känner att man inte klarar av det och vill bara ge upp. Och SOVA i flera veckor i sträck! Men ändå älskar man det där lilla underverket mer än något annat och skulle aldrig vilja vara utan honom/henne! Man borstar av sig, reser sig upp och fortsätter orka. För det är ju värt det, när man får de där små, små stunderna av lycka mellan allt det där tunga.
    Du är en oerhört stark mamma som orkat gå igenom allt vad ni gjort! En stor kram till dig! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s