Att inte känna samhörighet med andra mammor

Nu känner jag igen att jag eventuellt berör ett ämne som ni kanske inte alls förstår min tankegång i. Första mammabarn-träffen på rådgivningen slutade med att jag (och Abbe) gick gråtande därifrån i förtid. Och jag har tänkt mycket på det här. Att inte känna samhörighet med andra mammor. Att snarare tycka det är lite jobbigt att umgås med andra mammor/föräldrar ibland. Jag vet inte varför det blev såhär, men jag tror att en överhängande orsak är att Abbe föddes sjuk. Jag känner mig udda för att jag inte har ett friskt barn som alla andra vi umgås med. Äh, det låter så knäppt nu när jag försöker sätta ord på mina känslor. Jag kanske skulle känna helt annorlunda (troligtvis) ifall vi inte gått igenom det vi gjort. Men jag vet inte, kanske jag skulle känna precis likadant.

Jag tycker det är jobbigt att ingen mamma som jag umgås med förstår (ingen av de jag umgås med har ju ett sjukt barn, så det kan jag inte kräva heller). Förstår hur jag har mått och fortfarande mår, förstår hur vi har haft det, förstår att jag känner mig annorlunda, förstår varför vi är så oroliga. Att huvudsaken för mig inte alltid är att Abbe mår bra nu, för hur bra han än mår just idag, gnager oron konstant i mig. Jag känner mig så ensam trots att jag sitter i ett rum fullt med andra mammor.

Att diskutera sitt barns utveckling, jämföra med varandra, prata om amning eller flaskmatning, vad som är bäst för barnet, mamma- och pappaledigheter etc., sånt intresserar mig inte egentligen. Jag tycker det är ganska oväsentligt. Hemma pratar jag nog såklart massor med Simon angående just detta, men det räcker för mig. Jag vet ju att många mammor älskar att gotta sig i allt ovanstående och inget fel med det. Jag kan nog också göra det, men jag njuter inte alls av det, det ger mig ofta inget alls.

IMG_6986

Det är så svårt att förklara hur jag känner, men ofta gör tanken på att umgås med andra mammor/föräldrar och deras bebisar mig nästan panikslagen, trots att det ibland är helt okej sedan när vi väl träffas. Jag vill ju gärna umgås med andra mammor och jag hoppas att jag ska börja känna mig mer bekväm med tiden. Att inte gråta inombords så fort någon pratar om första babytiden, amningen, förlossningen eller tiden på bb. Att tiden läker mina sår helt enkelt.

Annonser

11 thoughts on “Att inte känna samhörighet med andra mammor

  1. Du har rätt att känna dessa tankar&känslor. Har kännt exakt likadant, alla diskuterade å pratade och själv var man inte riktit ens där. Ni behöver tid att smälta allt som har hänt. Jag&min man diskuterar mycke hemma och det ger en mer än att prata med 10st som ändå int förstår (fast di vill gott och försöker förstå) å bra e ju de för vem vill ens nära något sånt som man sjäkv gått igenom. Med tiden kommer du nog in i mammagruppen när de andra ger upp med baby-bubla pratet och det mera börjar handla om barnens utveckling, alltså det som för er samman. Skönt att höra att ingreppet gick bra i hesa 👍 kämpekramar :)

  2. Skippa rådgivningens mamma-barn träffar där det bara finns barn i Abbes ålder. Jag trivdes aldrig i den gruppen heller för alla mammmor var så olika mig. Sök dig i stället till församlingens öppna dagklubbar där det finns barn från 0-5 år i stället. Där finns mammor i olika åldrar och från väldigt olika bakgrund och man kan lätt hitta nån som man har mycket att prata om med (annat är barnlivet) och kanske få en ny vän för livet :). Kyrkostrands församlingshem har jätte bra utrymmen och jag trivdes jätte bra där när jag var hemma med mina barn. Nu är det ju tyvärr vår och terminen slutar strax, men till hösten är dom igång igen.

  3. Mammor är ju fortfarande människor och man kommer verkligen inte överens med alla sorters människor. Så att man automatiskt känner samhörighet med en person bara för att ni har barn i samma ålder skulle ju vara orimligt. Du skriver superfint Ida, hoppas du får känna frid och kan strunta i alla tankar om hur du borde vara och hur borde känna. Jag är 100% säker att du är en fantastisk mamma och längtar att få komma hem och träffa er och Abbe!

  4. Jag känner också igen mig i det där, känner mig inte heller bekväm med att umgås med andra mammor och barn. Kände att jag inte hade något behov av att göra det eller gå på mamma-barnträffar. Från vår rådgivning ordnades det bara 2 träffar för dem som hade fått barn under vårvintern-våren, och då var dottern bara några veckor gammal så det kändes väl tidigt plus att vi annars heller inte hade passligt att gå på träffarna. Det har tidigare funnits en mamma-barngrupp här i byn men de har haft paus sen förra sommaren och jag har ju aldrig varit med där tidigare heller. Så fick jag en förfrågan om att vara med och försöka dra igång gruppen igen, och motvilligt blev det nu så att jag gick med till slut. Vi har haft bara en träff än (första gången blev det inget för vi var flera som var sjuka) och gisses vad jag var nervös innan, sov dåligt och gick och oroade mig för hur det skulle gå. Sen var det bara en annan som kom men det blev riktigt trevligt ändå. Hon har en dotter som är i samma ålder som vår och en som är 3 år (båda de var med) + en som är 13, så det gick bra att diskutera om när de blir lite större och hennes erfarenheter och inte bara det där vanliga babysnacket, + en massa annat. Tror nog det kan bli bra med träffarna bara det kommer mer folk, men jag känner mig fortfarande obekväm med att umgås med en massa mammor jag inte känner. Vår dotter är ju frisk men känner mig själv på något sätt annorlunda än dem och är alltid rädd för att folk ska bedömma mig för hur jag är som mamma osv – svårt att förklara. Kan förstå att du känner att du inte passar in bland alla med friska barn, detsamma har en av mammorna i min FB-mammagrupp som har en dotter som också är sjuk (bl a ett gravt synfel), varken hon eller dottern har trivts på några träffar och det har slutat med att de gått därifrån. Hoppas du så småningom hittar en grupp som du känner att du trivs i, men vill man inte gå med i några grupper eller på några träffar så är det ju också helt OK, det är ju upp till var och en vad man vill och trivs med! Sorry det långa svaret, har väl mest svamlat, men ville i alla fall att du ska veta att du inte är ensam om att känna som du gör! Kram! 💟

    1. Tack för din kommentar Milla. Alltid roligt att höra om hur andra upplever det så man får bekräftat att man inte är ensam om vissa känslor. Vi hade också bara två träffar med mamma-barngruppen och jag var på den första (som slutade med att jag gick därifrån), den andra skippade jag. Dock ville de flesta träffas i fortsättningen också så nu ordnar de alltså ”inofficiella” träffar. Jag hoppas det blir lättare i framtiden att vara med. Jag har ju tack o lov mina barndomsvänner (+deras barn) som jag umgås med flera gånger i veckan, med dem känns det för det mesta bra. Kram!

  5. Jag finns här om du vill träffa en mamma till ett hjärtebarn. Bor rätt nära er har jag för mig. Och är hemma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s