Förlossningsdepression

Camilla Läckberg skrev detta inlägg och jag känner igen mig i så mycket av det hon skrev. Jag har ju också skrivit lite om det här redan. Det som i alla fall var jobbigast för mig var den stora besvikelsen över att det inte var som jag tänkt mig att komma hem med en bebis. Jag kan ärligt talat säga att jag, precis som Camilla också erkänner, inte alls trivdes med den första bebistiden. Abbe var ju i och för sig nästan två månader gammal när vi fick hem honom, men han kändes ju ändå som en liten nyfödd. Jag vet inte om jag trivs (så mycket som jag trodde jag skulle) än idag, men jag har anpassat mig och nu njuter jag mera. Jag tycker inte att det bara är jobbigt, jag tycker att det är härligt också. Och det blir bara bättre hela tiden.

Såhär skriver Camilla ”Jag var spänd som en fiolsträng dygnet runt, minsta gny fick svetten att börja rinna, och jag kände mig fångad och maktlös. Som om någon stulit mitt liv, och livet aldrig skulle kännas normalt igen. Och jag tyckte alla andra runt mig bara kunde fortsätta sina liv som vanligt. Det var bara jag som satt fast. Jag skämdes över hur jag kände, skämdes över att jag inte tyckte allt var så underbart som jag hade fått höra att det skulle vara.” Och precis såhär kände jag till först. Och mitt samvete brände, för nu hade vi ju äntligen fått hem Abbe och så kunde jag inte vara glad och njuta.

Man tror ju verkligen att man är ensam om att känna så, jag menar, de flesta instagrambilder berättar ju inte hur personen mår egentligen. Och det tyckte jag var så jobbigt – jag kände mig som en hemsk människa som inte njöt så mycket som jag kände att jag borde, när jag trodde att alla andra gjorde det. Men jag har insett att man är inte ensam. Det finns säkert jättemånga som verkligen njuter av spädbarnstiden, men det finns nog minst lika många som inte alls trivs med situationen, som bara önskar att det skulle vara över.

Annonser

8 thoughts on “Förlossningsdepression

  1. hade en gallskrikande bebis hela dagarna de första 4 månaderna, sedan fortsatte det med en väldigt gnällig bebis enda tills ca 8 månader. jag började jobba då mammaledigheten tog slut och hon äntligen började vara en gladare bebis. kändes och känns fortfarande som att jag missade hela ”gulliga” perioden av småbarnsliv och då hon som sagt började bli gladare och nöjdare tog sambon pappaledigt och efter det blev det dagis.

    1. Tråkigt att höra att du känner så! Alla har nog så olika upplevelser av babytiden och vi borde bara konstatera att allt är rätt. Men ofta fastnar vi i hur vi ”borde” känna och då blir allt ännu jobbigare. Kram!

  2. Jag bloggar mycket om livet med bebis även då det är jobbigt. Tösen blir ett år om två veckor o DEN HÄR VECKAN har varit fantastisk. Liksom MEST fantastisk. Så det har inte varit lätt, förlossning med stor blodförlust, sen 4-5 månader gallskrik o magknip o inget som hjälpte, en väldigt krävande bebis, o om du vill kan du kika in o läsa om en annan som haft det tungt. Det blir bättre, stor kram på dig! <3

  3. Precis så kände jag mig också så du är inte ensam. Den som har haft en sån omvälvande start som ni har all rätt att reagera. Även vår start var jobbig (även om det inte alls var lika allvarligt som för er). Jag gjorde misstaget att försöka vara duktig o klara mig själv utan medicin och så här i efterhand tycker jag att det var så dumt! Det tog sååå länge innan jag blev mig själv igen. Nu så här 5 år senare ska jag snart föda vårt andra barn och håller på att bearbeta första bebisåret i hopp om att få en bättre första tid denna gång. Och en sak lärde jag mig: jag kommer aldrig mer att säga ”nu ska ni passa på o njuta” till nyblivna föräldrar, de brände i hjärtat att höra när man mådde som sämst.

    1. Tack för din kommentar! Hoppas du får en fin bebistis med kommande babyn, nu när du har mera erfarenhet och kan vara förberedd på vad som komma skall 😊 Jag håller absolut med dig angående det där att njuta, tack och lov har ingen sagt det åt oss, men jag läser ju det överallt. Kram

  4. Med mitt andra barn grät jag så mycket så mycket, har nog aldrig gråtit så mycket som då. Jag fick panikångest tillsist och sov inget på 5 dygn. Jag var totalt slut, och kunde inte somna för jag fick panik över att babyn skulle vakna igen när hon äntligen hade somnat efter att vi hade nattat henne i 3-4 timmar då hon bara skrek konstant. Jag ville krypa ur mitt skinn och åka bort. Bort från mitt barn, och komma hem när hon var äldre. Varje dag önskade jag att hon skulle fylla 1 år och babytiden skulle vara över. Det var så tungt, och jag sökte ingen hjälp, vilket såklart var dumt men jag kunde inte prata om det. Jag kände bara att jag har ju själv valt att skaffa ett barn till. Jag har själv försatt mig i denhär situationen, då får jag klara det själv också. Jag har överlag svårt att be om hjälp. Nu är barnet 2,5 år, och vi överlevde, men just då trodde jag verkligen att jag skulle gå under. När det var som värst få babyn var 4-5 mån och jag inte hade sovit på 5 dygn togs min dotter in till barnavdelningen. För att jag skulle få sova. Jag kunde inte sova trots att hon inte var hemma för jag hade sån ångest och det gick panikvågor genom min kropp hela tiden, så jag fick sömnmedicin från sjukhuset och fick äntligen sova. Tre nätter sov lillan på avdelningen och efter det gick det lite bättre igen. Men jag är verkligen tacksam att dottern nu är 2,5 år och kan gå och prata. Kämpa på, det blir bättre, men var inte rädd att fråga efter hjälp om det behövs! :)

    1. Åh vilken tuff start ni hade. Vi fick också rådet att lämna Abbe på barnavdelningen när det var som tyngst för oss. Ingen mår ju bra av att ”leka duktig”. Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s