För ett år sedan

.. Var jag i vecka 10-11 typ och hade nog aldrig mått så illa i hela mitt liv. Och att lida av spyfobi och må konstant illa är en plåga. Men jag bet ihop och spydde faktiskt inte en enda gång under hela graviditeten, trots att jag var illamående från vecka 7-8 till vecka 22.

Usch jag minns så väl hur jobbigt det var, trots att jag nog har förträngt mycket. Jag minns dock att jag mådde som allra värst när vi köpte vårt hus. Det ledde till att vi inte ens kunde köra förbi vårt blivande hus utan att jag håll på att spy, det var något med hur det hade luktat här inne när vi var på visning eller att jag mådde extra dåligt just då. Det tog ju nån månad innan vi fick tillgång hit och jag kunde inte tänka på huset eller vara i närheten av det, så illa började jag må. Såå skumt hehe.

Enda gången jag egentligen mådde bra var på morgonen, fram till klockan 9-10 ungefär. Då började illamåendet smyga sig på och vid lunch bröt det ut. Ofta hann jag dock äta ganska bra på lunchen i alla fall. Jag jobbade ju (förutom tre veckor som jag var sjukskriven när det var som allra värst) och det var nog en sån pina, ofta var jag tvungen att ursäkta mig och gå iväg en sväng. Men jag var envis och ville så gärna jobba.

När jobbdagen var slut fick jag ligga på soffan där nere en stund och vila innan jag kunde gå hem. Vi bodde inne i stan då så jag hade bara typ 300 meter hem, men jag fick alltid pausa på en bänk utanför Seppälä på hemvägen haha. Sedan ta hissen upp och det enda jag kunde göra då var att ligga så stilla som möjligt i soffan med tyst omkring mig.

När Simon var hemma kunde han typ inte använda duschcreme och ligga nära mig, för det doftade så starkt. Han fick inte heller vända sig i sängen så den ”gungade”. Alltså fy vad jobbigt det var. Ifall jag blir gravid igen hoppas jag verkligen att jag får må bra så jag kan njuta av första halvan av graviditeten också.

Men som jag ändå njöt av att vara gravid, jag hade ju längtat sååå länge. Jag kände mig så speciell, liksom ”tänk, här går jag och producerar en ny människa, hur fantastiskt är inte det!”. Jag minns så bra när vi kom till Helsingfors och var och handlade mat, jag kände mig så tom som inte hade Abbe i mig längre. Det var så sorgligt och jobbigt tyckte jag. Jag kände mig inte alls som en supermänniska längre, utan bara helt vanlig och obetydlig. De flesta ligger ju och myser med sina bebisar efter förlossningen och kanske inte sörjer att de inte har bebisen i magen längre, medan vi knappt visste om vår bebis skulle överleva. Jag ville bara spola tillbaka tiden till då han låg trygg i min mage.

Nu känner jag mig däremot som en supermänniska (mamma!) igen, inte alltid. Inte ens varje dag. Men tänk att Abbe kom just till oss och tänk att vi får vara hans föräldrar och se honom växa upp. Jag känner mig lyckligt lottad ❤️

image

Annonser

2 thoughts on “För ett år sedan

  1. En supermamma och människa e nog va du e.. ni har gått igenom myki som gjort er båda starkare :) kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s