Vår resa till Abbe

”Det där när folk säger att vi ”inte ska försöka så mycket” och ”inte tänka på det så mycket”. Vi måste ju försöka! Hur ska vi annars lyckas? Det finns ju inget som man inte försöker med. 

Och det går inte att inte tänka på det. Att bli gravida är ju det enda vi vill i hela världen, inget annat spelar någon roll just nu. Jag tror inte att det går en timme per dag som jag inte tänker på det, förutom när jag är riktigt upptagen på jobbet. Förutom den dagliga tankeverksamheten jag ägnar åt det så smärtar det lite extra så fort det kommer en lite sorglig låt på radio, så fort jag ser en bebis, så fort det kommer blöjreklam på tv, så fort jag ser en gravid kvinna, så fort någon nämner ordet baby eller barn, så fort någon publicerar en bild på sitt barn på Instagram eller Facebook, ja listan kan göras huur lång som helst.

Så finns det faktiskt de som inte säger något, som bara säger att de tycker det är jätteledsamt. Och det är så skönt när de inte försöker förklara bort det och göra det till en inte så stor grej. För ofrivillig barnlöshet ÄR en stor grej. Inte något man bara viftar bort och slutar tänka på.”

Texten tagen ur min privata blogg 27 januari 2014

Detta inlägg har legat som utkast i flera veckor. Varför undrar ni? Att berätta om ens resa till barn är väl inget speciellt. Och kanske det inte är det för de flesta. Ofta kanske resan ser ganska lika ut för många, man börjar fundera på barn, tänker ”borde vi försöka?”, eller så kanske man inte aktivt försöker heller, men har det i baktanke. Så plötsligt en dag dyker mensen inte upp. Generellt sett är det ju kanske så de flesta tror att det ska bli, när tanken på att vara redo för barn dyker upp. För vissa hinner den aldrig ens börja gro.

Så trodde ju jag också; den där novemberdagen år 2012 när det slog mig. En sommarbebis tänkte jag, jag har alltid velat ha en sommarbebis. Min vän berättade om sin syster som hade försökt i tre månader, ”oj vad länge” minns jag att jag tyckte. Vilken tur att jag inte visste vad som väntade.

Vi gifte oss sommaren 2012, men beslöt oss för att vänta några månader innan vi började försöka aktivt. I november var det då dags att skrida till verket. Jag laddade direkt ner en app för att hålla ännu bättre koll på min mens och kunna följa med på ett ungefär när jag har ägglossning. Vi missade ägglossningen i november, så i december hade jag inga förväntningar. Men i januari däremot var spänningen och förväntan stor. Vi åkte till Thailand och min alltid så regelbundna mens var flera dagar försenad. Jag hade ju nog trott att jag skulle bli gravid snabbt, men SÅ snabbt? Nå, mensen kom, typ fem dagar för sent och som det kändes jobbigt. Jag minns nästan allra bäst hur jobbigt det var just den gången.

Jag blev helt manisk med att googla och läsa diverse tips och råd på internet. Jag började direkt äta folsyra och tog till alla knep jag hittade. Månaderna gick och alla blev gravida kändes det som. Två av mina nära vänner och det var så otroligt jobbigt. Ingen som inte varit i den situationen vet hur det känns. Hur besatt man kan bli av tanken på barn. Vi berättade bara åt våra närmaste vänner att vi försökte, inte ens till våra föräldrar, på grund av att vi inte ville öka pressen.

Sommaren kom och gick och min mens dök upp punktligt varje månad. Mitt humör sjönk som en sten till botten och jag började undvika att träffa mycket folk, typ kalas där var det kunde finnas gravida. Det fanns (helg)dagar då jag inte ens steg upp ur sängen. Jag blev så bitter. Jag borde skriva om det i ett skilt inlägg, bitterheten, för den tog verkligen över delar av mitt liv. Jag hade ingen livslust alls. Men jag försökte behålla hoppet, ”allt under ett år är normalt” var mitt mantra. Så kom den månaden då det gått ett år, november 2013. Jag började säga åt min mamma (hon jobbade på dåvarande Medicenter), att det är länge sedan jag varit till gynekologen. Hon bokade en tid åt mig och det var inget konstigt med det liksom, alla går ju till gynekologen nu som då. Vi hade alltså fortfarande inte berättat att vi försökte. Gynekologen skrev dock bara ut tabletter åt mig som sätter igång ägglossningen, utan att ens kolla ifall jag har ägglossning. Väldigt vanligt att de gör det tydligen. Men jag visste ju inte bättre då. Så jag fick rådet att äta dem i ett halvår och komma tillbaka om inget hänt.

Nå, jag nöjde mig inte med det, för jag hade ju tagit ägglossningstester och visste att jag hade ägglossning. Så jag bad mamma boka en tid åt Simon. Då listade hon såklart ut att vi försökte, det är ju inte lika vanligt att män undersöker sig. Efter det började en tid av undersökningar och utredningar. När vi inte blev gravida under våren heller beslöt vi oss för att gå privat till en klinik i Tammerfors (Fertinova). Där gjorde vi lite olika undersökningar och beslöt oss för att göra en insemination. Den gjordes i maj 2014. Jag vet inte riktigt varför, men jag hade på känn att det inte skulle fungera för oss. Vilket det inte gjorde. Vi beslöt oss då för att ta paus med alla undersökningar över sommaren och fortsätta till hösten istället.

Hösten kom och då ville vi ställas i kö till kommunal IVF (provrörsbefruktning), eftersom det är så dyrt att gå privat. Min gynekolog sa att det är cirka två års väntetid till Vasa sjukhus och jag minns att det kändes så hopplöst länge. Men så skrev en läkare remiss åt oss till MÖCS istället, var vi ställdes i kö för IVF i Uleåborg. Vi fick veta att väntetiden var cirka ett halvår. Det tog inte länge innan vi fick kallelse till IVF-behandling som skulle ske i februari 2015, jag tror det var i september vi fick kallelse. Alltså ni förstår inte viken lättnad det var! Det kändes som att vi (åtminstone jag) äntligen kunde börja leva lite igen.

Vi beslöt oss för att sälja huset i Larsmo och flytta till stan istället och plötsligt var det dags för behandlingen i Uleåborg. De fick ut 16 ägg ur mig, av vilka ett var extra bra, så det fördes in igen. Fem stycken var så bra att de kunde frysas ner. Och denna gång hade åtminstone jag mera hopp för att det skulle lyckas. Jag fick graviditetssymptom nästan direkt och knappt två veckor efter införingen visade graviditetstestet positivt.

Jag är såå ödmjukt tacksam för att det lyckades för oss på första försöket, för att göra en IVF-behandling är en väldigt jobbig process. Mycket hormonsprutor, undersökningar, ultraljud och för att inte tala om den psykiska stressen. Det finns de som försöker om och om igen utan att det lyckas och jag önskar så att det vore er tur nu. Vår resa blev inte så enkel som vi hade trott, den tog två år och fyra månader, men vad spelar det för roll nu när vi har Abbe. Den kanske var jobbigare än de flestas, medan den inte kan jämföras med andras. Jag känner så mycket med er som försöker få barn, men det bara inte lyckas. Jag vill ge er alla en stor kram. Och ingen ska behöva skämmas för att de inte kan få barn på naturlig väg. Jag önskar att folk skulle prata mera om fertilitetsbehandlingar, eftersom det trots allt är rätt vanligt idag. Det är på grund av det som jag ville berätta vår historia. Jag tänker inte på Abbe som ett IVF-barn och det spelar absolut ingen roll att han inte blev till ”naturligt”.

Och det tåls att påpekas, att ingen som inte varit ofrivilligt barnlös vet vad den som är det går igenom. Man känner sig ständigt udda. Stressen, sorgen, ångesten, alla ägglossningstest och negativa graviditetstest, all väntan. Väntan på ägglossning, väntan i hopp om att mensen inte ska komma – vilket den ju gör som igen leder till en förtvivlad väntan på ägglossning, för att igen leva i den hopplösa väntan på den icke efterlängtade mensen. Att säga ”försök inte så mycket”, är bland det värsta ni kan säga.

Om det är någon som är i barnlöshetsträsket och bara vill ha stöd eller hjälp hur ni ska ta er vidare så får ni jättegärna ta kontakt med mig. Kram på er!

Annonser

24 thoughts on “Vår resa till Abbe

  1. Tack för att du skriver om det här! Vår barnlöshetsresa tog nästan 7 år, och då vårt barn föddes höll vi på att förlora honom. Trots att allt är bra nu så tror jag att jag aldrig kommer att vilja prata öppet om det, så det är bra att det finns andra som kan. Grattis till er! (Det är första gången som jag är inne på din blogg :) )

    1. Vilken jobbig resa ni hade. Jag trodde inte heller jag skulle vilja prata om det, men jag känner att jag mår bra av att få berätta vår historia och förhoppningsvis kunna hjälpa andra i samma sits. Kram till dig ❤️

  2. Du skriver så oerhört fina texter! Det pratas alldeles för lite om barnlöshet, tror att din öppenhet kommer att stöda och hjälpa många. Så underbart att ni till slut fick Er son ❤️ Kram.

  3. Så fint och viktigt inlägg! Så bra att någon vågar tala öppet om det. Abbe är så fin :) Kram

  4. Du skriver så fint och berörande om allt ni har varit med om Ida! E så glad att ni har fått er Abbe! Kram ❤

  5. Tack för att du delade med dig! Så fint skrivet! Och du är långt ifrån ensam, jag tror det är mycket vanligare än man tror det här med ofrivillig barnlöshet, det är bara inte så många som vill tala öppet om det. Vår resa till vår underbara dotter var inte heller alltför lätt, det krävdes både undersökningar och för min del en operation innan det till slut lyckades. Jag trodde också att jag skulle bli gravid nästan direkt när vi började försöka, men månaderna gick och inget hände. Till sist sökte jag hjälp. Det visade sig då att jag hade en stor cysta på ena äggstocken, och det blev operation ganska snart. Läkaren som opererade mig och också tog hand om vår vidare resa sa att det högst antagligen berott på cystan att jag inte blivit gravid. Hade då bara en äggstock kvar och den var inte i alltför bra skick, så chanserna var inte jättestora… Vi blev satta i kö för provrörsbefruktning och kunde bara vänta… Men så till sist, efter bara några månader efter operationen, blev jag gravid, helt naturligt – döm om vår lycka! Kändes som ett litet mirakel! :) Har en fd arbetskompis och vän som i höstas fick en dotter med hjälp av provrörsbefruktning, efter att de försökt i flera år, så jag fick på nära håll följa deras resa, alla med- och motgångar, och vet hur påfrestande alla behandlingar var. Är så glad att hon fick sin Elsa, och att ni fick er Abbe! Livet är fullt av små mirakel ändå! :) <3

    1. Tack för din kommentar. Vad härligt att höra om er dotter ❤️ Ingen resa är den andres lik, och visst känns det orättvist att resan är så lång för en del och kanske aldrig tar slut för vissa. Kram!

  6. Du skriver så fängslande Ida! Jag är så glad att ni har fått er Abbe 💙 för oss räckte det ett år innan plusset uppenbarades på stickan och oj vilken uppgivenhet man kände varje månad mensen kom och för varje test man hann ta som visade negativt. Det är absolut inget man ska ta för givet att det är lätt att bli gravid.

    1. Tack ❤️ Nej det är verkligen inte en självklarhet att man blir gravid och det är så sorgligt att det är så många som kämpar för det där efterlängtade plusset. Kram!

  7. Jätte fint skrivet Ida :) jag tror också att det är jätte viktigt att berätta om sånt, för att man inombord ska kunna gå vidare. Känns säkert som en liten sten trillat av axeln. Ha de så bra å njut av er söta söta Abbe! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s