Babybubblan som aldrig existerade

När vi var i Helsingfors skrev Sara ett inlägg om babybubblan som sprack. Min mamma var noga med att påpeka åt mig när jag var gravid att babybubblan inte alltid är så fantastisk som många säger. Hon ville väl att jag skulle vara förberedd för att det faktiskt kan vara så att den, precis som Sara skriver, spricker helt enkelt. Jag viftade dock bort alla varningar och var helt säker på att vi skulle få ha den där omtalade babybubblan. Något annat kunde jag inte föreställa mig. Och som jag hade förberett för den också! Bakat bullar och semlor, fryst in mat, storhandlat så att vi inte skulle behöva gå till butiken, bunkrat upp med olika nappar och tuttflaskor och målat upp för mitt inre hur underbart det skulle bli. Ja, helt enkelt gjort allt jag kunde för att ladda inför den där ljuva första tiden hemma med en efterlängtad liten bebis. Jag hade gjort allt förutom att förbereda mig på att babybubblan faktiskt inte alls behöver existera.

Vilket den ju inte gjorde. Och som jag sörjde. Vi fick besöka Abbe fyra gånger per dag den första månaden. Vi satt där i föräldrarummet dag ut och dag in med andan i halsen och pulsen på 200 och väntade på att de skulle ropa upp oss. Resten av tiden satt vi i Ronald McDonald-huset och väntade. Och sörjde. Och väntade. Veckorna rann iväg och babybubblan försvann längre och längre bort. Jag hade så otroligt svårt att acceptera att jag inte skulle få uppleva den. Att få sitta hemma i soffan och mysa med vintermörkret utanför. Just den där förväntan jag hade haft gjorde det hela så mycket värre. Simon sa så många gånger att jag måste släppa ALLT jag hade förväntat mig och drömt om och acceptera att vi fick en annorlunda start på vårt nya liv som tre. Men det var så, så svårt eftersom jag varit så inställd på något helt annat.

När vi slutligen slapp hem från sjukhuset så kunde ju kanske vår babybubbla ha börjat. Men vi var så rädda för att något skulle hända. Vi vågade inte låta Abbe sova någonstans (förutom i vaggan där vi hade andningslarm) utan att vi satt och kollade så han andades. Vi googlade som galningar på ALLT han gjorde. Det var så så så tungt och jag mådde så psykiskt dåligt efter allt som varit att babybubblan inte ens fick en chans. Och då började det dåliga samvetet smyga sig på. Jag som hade längtat så mycket efter att få hem Abbe, varför är jag inte glad? Jag saknade mitt liv före Abbe (vilket liv?) och önskade mig långt bort. Jag minns att jag kunde titta ut genom fönstret på grannarna i huset bakom oss som inte har barn och vara avundsjuk. Det tog många veckor innan jag kunde känna att Abbe gav oss mera än vad han tog och jag mådde så dåligt över det. Jag kände mig så otacksam.

Jag kommer aldrig få veta hur det skulle ha blivit ifall det gått som jag planerade. Ifall babybubblan existerat eller spruckit. Och jag känner mig ännu berövad något. Ibland kan någon av mina vänner säga att de saknar att vara på bb och den första tiden hemma med en liten nyfödd, och då hugger det till i magen. Och jag vet att huvudsaken är ju att vi fick komma hem och att vi är hemma, men den krokiga vägen hit satte sina djupa spår.

IMG_3855Abbes plats på intensivavdelningen på barnkliniken i Helsingfors.

IMG_3777Dag ut och dag in vid hans sida.

IMG_4055Sista veckan på barnkliniken tillbringade vi på hjärtavdelningen där vi satt på varsin stol bredvid hans säng 12 timmar per dag. Vi turades om att gå på wc och äta.

Annonser

9 thoughts on “Babybubblan som aldrig existerade

  1. Känner att det här är ett så viktigt och ärligt inlägg! Har inte själv barn än men har funderat mycket på alla bekanta man ser på sociala medier som får barn och berättar om babybubblan och allt rosa fluff. Kan det faktiskt vara så för alla? Nej naturligtvis inte. Tror att många finner tröst i ditt inlägg och jag själv uppskattar att få en realistisk skildring av hur verkligheten också kan se ut. Tack!

    1. Tack för din kommentar. Jag tror det är många som inte får uppleva den omtalade bubblan, men inte ”vågar” erkänna det. Ha en fin dag, kram!

  2. Hej på er! känner igen mig trots att det imorgon är 26 år sen vår gosse såg dagens ljus. Att sitta o vänta på den där babybubblakänslan som aldrig tycks komma, oron över den lilla, att inte kunna glädjas fullt ut känns det som. Vår gosse hade inte lika stort ”fel” som er men dock kommer han att behöva sina föräldrars stöd lite mera än sina syskon livet ut. Läste nånstans (jo, läste alla böcker o tidningsartiklar jag kom över, fanns ju inget att googla på den tiden ;) ) att man behöver sörja det friska barnet man inte fick för att kunna glädjas över det ”sjuka”. Jag har försökt/försöker göra så men inte är det lätt. Det som jag dock lärt mig är att njuta av de tider som är problemfria och inte ta ut problem i förskott. Känns bra så! Jag önskar er styrka och tro på framtiden. Ulrika

    1. Hej Ulrika och tack för din kommentar. Det är precis som du säger att det är svårt att glädjas fullt ut. Och jag är så rädd att något ska hända med hans lilla hjärta ännu idag att jag har så svårt att leva i nuet. Men jag försöker, varje dag. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s